Biografi

När livet blir jobbigt.

Jag kom till fosterhemmet 1998, det var runt två år efter att min pappa hade gått bort i cancer, anledningen var att min mamma började missbruka och var oförmögen att ta hand om oss barn, så vi blev omhändertagna av socialtjänsten, och då var jag runt sex år gammal.

Några år senare flyttade jag återigen, fast nu tillsammans med fosterfamiljen upp till Dalsland där fostermamman hade träffat en kille. Det tog inte lång tid förens det visade sig att även han var en missbrukare och fostermamman slängde ut honom. 

Ett tydligt minne som jag inte kan bli av med var när jag vaknade mitt i natten där jag låg i mitt rum och hörde hur något small till, ljudet var högt och tydligt, jag tänkte först att det måste varit en av katterna, men så small det till på fönsterrutan i mitt sovrum, jag blev så rädd så att jag kände hur det rann längs benet och byxan som blev helt blöt. 

När min fostermamma upptäckte detta så fick jag en fruktansvärd utskällning. Efter utskällningen kände jag mig arg och ledsen över att få skuld för något som jag inte kunde rå för. Vid ett annat tillfälle när jag kom hem från skolan så tvingade min fostermamma mig att
äta så mycket soppa tills jag kräktes, anledningen var att personalen på skolan hade ringt hem och sagt att jag tog alldeles för många portioner, efter det att jag hade kräkts upp soppan igen så blev jag utskickad och fick inte komma in på ett tag. Jag var återigen arg och ledsen över hur jag blev behandlad.

En annan händelse som jag aldrig glömmer var när jag en eftermiddag gick till ungdomsmottagningen under skoltid för att prata med någon om att jag gillade killar utan att min fostermamma skulle få reda på det, för enligt min fostermamma så var det inte okej att vara homosexuell. Dagen efter det besöket skulle jag göra en utflykt med klassen till Liseberg. Men på morgonen sade min ena lärare något som kom att göra mig orolig under hela utflykten.

Vi är tvungna att berätta för din fostermamma att du går på ungdomsmottagningen, det är bättre det än att hon får reda på det bakvägen. Men det blev inte bättre. När vi jag hade varit på Liseberg så hämtade hon mig och en kompis med sin bil, när hon väl hade släppt av min klasskompis hemma hos sig vände sig min fostermamma mot mig med sina kolsvarta ögon, sen kände jag slagen mot tiningen och hörde orden, ”du ska prata med oss här hemma om det är någonting, försök att få in det i ditt lilla huvud”. Jag hade aldrig varit så ledsen som jag var då.

Jag glömmer heller aldrig en vinterkväll när min fostermamma misstänkte att jag hade sagt till personalen på skolan att hon hade slagit mig, vilket jag inte hade gjort. Som straff fick jag stå ute i bara pyjamasen i minusgraden, åh vad jag frös.

Under de 15 år jag kom att bo hos fosterfamiljen så fick jag vara med om det som ingen ska behöva vara med om. Det gick inte en dag utan att jag fick höra hur sjuk i huvudet jag var eller att jag tvingades arbeta i hushållet medans de andra barnen fick göra vad dem ville. Jag blev slagen, utfryst och straffad om jag gjorde något fel, och detta var en vardag för mig. Trots att grannarna såg vad som försiggick och var mer än väl medvetna om allt som pågick bakom stängda dörrar, så var det ingen som agerade, jag klandrar inte dem men önskade att någon hade gjort något.

Anledningen till att jag aldrig berättade för någon om allt som jag blev utsatt för var att jag var rädd för att bli slagen, hotad och att det skulle bli mycket värre än vad det var. Det är också därför det blir en naturlig del i försvarsmekanismen att börja ljuga om sin situation. Så jag sade helt enkelt att allt var bra, för att inte råka illa ut. Under den här tiden fann jag ett sätt som gjorde att jag kunde fly från sorgen och smärtan, och det var att börja skriva låttexter och lyssna på musik. I låtskrivandet kunde jag berätta sådant jag var med om utan att man skulle förstå vem det handlade om, här fick jag bestämma själv över mitt liv och hur jag ville ha det utan att någon lade sig i, musiklyssnandet gjorde att jag kunna koppla bort mig från omvärlden, och vara i min egen värld där jag fick tröst.

Men i takt med att jag fick utstå allt jobbigt så växte tankarna i mig, det är mig det är fel på, jag är inte värd någonting. Och sen kom självmordstankarna. Jag orkade inte längre.

Samtidigt som jag fick de här tankarna så var det som att en del av mitt inre kramade om mig och sa ”Markus det kommer att bli bättre, ge inte upp, var stark!”

Och sommaren 2012 hände det som jag så länge hade väntat på, på en daglig verksamhet som är ett ställe där man får en meningsfull sysselsättning om man har svårt att få ett jobb på grund av funktionshinder uppfattade personalen en fredag att jag inte mådde bra och att jag haltade. Jag berättade om hur jag varit hos läkaren med ett infekterat nageltrång och att jag fick rådet att ha tån i såpvatten för att dra ut bakterierna, men att jag inte fick det för min fostermamma för att det sölade så hemskt, när jag väl hade berättat det så kollade en av personalen rakt in i mina ögon och sade ”Vi har sett att du inte mått bra under en tid, hur har du det hemma egentligen”, efter dem orden brast allting för mig. Jag berättade för dem om hur jag blev hotad, slagan kränkt och utfryst. Hur jag tvingade åka skidor med bruten arm, och sen höra att jag förstör hela min fosterfamiljs skidsemester, att jag inte fick ha någon kontakt med min riktiga familj men även allt annat som hade hänt. Jag har aldrig känt mig så lätt som jag gjorde efter det att allt kom ur mig. Dem sade till mig att fundera över helgen om hur jag ville göra, om jag ville ha hjälp med att komma därifrån. På måndagen när jag kom tillbaka till den dagliga verksamheten hade jag bestämt mig, jag ville aldrig sätt min fot hos fosterfamiljen igen. Jag glömmer aldrig den varma kramen och de underbara orden, ”vi kommer hjälpa dig härifrån”. Min dröm har blivit san, jag skulle få flytta tillbaka till min riktiga familj igen. Personen som satte sig på tåget till Göteborg den dagen var en skör, ledsen kille på 20 år som fick gå igenom en lång kamp för att må bra igen, men inom honom brann en glöd och en längtan om ett bättre liv.

Tack vare min familj som stöttade mig, och att jag fick flytta tillbaks till dem gjorde så att jag började må bättre för varje dag. Jag började även träna på gym för att få ur mig min frustration, och det var också en del i min process i att må bättre.

Min historia, det jag har gått igenom har gett mig en styrka och en förståelse till att det finns hjälp att få bara man ber om det. Och ingen ska någonsin sparka på dig eller ens säga något som sårar dig, för du är värd så mycket mer, och du är värd så mycket kärlek. Jag vill även avsluta med att säga, ge inte upp, det kommer bli bättre.